Så här ligger det till...

Jag vet inte riktigt hur jag ska säga det... Men orsaken till att det varit så tyst här i bloggen, är den att pappa fick diagnosen lungcancer för 4 veckor sen. Och i tisdags fick vi veta att det inte finns nåt som hjälper honom. Cytostatika och strålning är uteslutet pga att han är i så dåligt skick. Han har en elakartad, växande tumör på hö lungan. Den är lika stor som en tredjedel av lungan.
Så nu har vi att göra pappas sista tid i livet så bra som det bara går...
Nu är det bara kvar att kämpa mot kommunen, och försöka få ett äldreboende åt honom. För hemma vill han inte vara. Han känner sig så otrygg och ensam, trots att hemtjänsten är där 5-6 ggr/dag. Plus att han har trygghetslarm. Pappa är en social och positiv 84-årig gammal man, så han tycker det är fruktansvärt att vara instängd i lägenheten. Hoppas verkligen att vi gör våra röster hörda denna gång...
Pappa Sigurd är inte rädd för att dö, han är inte orolig eller ängslig heller, utan helt klar med att det inte finns nåt att göra. Att det bara går åt ett håll... För oss som står på sidan om och bara kan titta på när allt detta händer, är det fruktansvärt. Vi har knappt fattat att mamma är borta, och nu ska vi fatta detta. Jag kan tala om att det är tufft... Men tack vare mina goaste vänner Carina och Anna, som finns där för mej, så ska jag väl klara detta också. Tusen tack brudar för att jag får ringa er...
Men en ljusglimt mitt i allt är att han fick träffa sitt yngsta(och andra)barnbarn Nelly...

Han kunde knappt slita blicken från henne, så vi fick be honom titta in i kameran. Men det var knappt vi hann fota...
Nu har ni fått veta orsken till tystnaden, men jag hoppas att ni håller utkik efter min blogg. För vips kommer det nåt inlägg...

Ett tips till er alla: Tala om för era nära och kära hur mycket ni tycker om dom, och hur mycket de betyder för er. För en vacker dag kan det vara för sent...

Kramisar // Kikki